2014-08-13 22:02 #0 av: Ghosthunter

Spökerier och Sägner i norra Värmland


Ben-Halvar

Ben-Haven kunde binda björnens käft så att denne inte ställde till ohägn i hans jaktmarker. Han behövde bara läsa:

jag stiller ditt huvud, jag stiller din tand,

jag stiller din ram, som Jesu stille på korsets stam,

då du insteg i Noaks ark, att ko ej skulle rivas,

eller lamm skulle rivas.''

En gång hade Halvar förlorat sin pipa under en jaktfärd. Han låg i en koja och sörjde sin förlust, inbiten tobaksrökare som han var. Flera gånger hade han gått fram och tillbaka på en myr och letat efter sin pipa och han var sorgsen till sinnes, då han gav upp letandet. Då hade ett grannt fruntimmer helt plötsligt uppenbarat sig i kojdörren och erbjudit sig Ben-Haven sina tjänster.

- Pipa ligger på myra, lett ätter en gang te, sade det granna fruntimret. Innan Halvar hann att tacka henne för upplysningen, försvann hon i dunklet utanför. Men Halvar hann att iaktta en egendomlig omständighet. Skogsfrun hade hans frus klänning på sig. Det var samma mönster och utseende och hans gumma hade inte fler klänningar, utan han mindes dom väl. I varje fall gick han tillbaka till myren och mycket riktigt, på en tuva låg pipan och den lyste honom tillmötes lång väg.

Hans aktning för skogsrån hade ytterligare förstärkts. Halvar kunde liksom Rannberg och Nitaho-Jussi svära på att hon fanns. Summerar man ned dessa tre senaste iakttagares observationer, finner man en gemensam iakttagelse. Rannberg såg att skogsrån bar hans brors rock, Ben-Halvar såg att hon bar hans gummas klänning och slutligen Nitaho-Jussi såg att skogsfrun bar en klänning som tillhörde en främmande människa, som han först en avsevärd tid därefter blev bekant med. De tre berättarnas minnesbilder saknar därför inte intresse, de har på ett visst sätt samband med varandra.


Källa Spökerier och Sägner i norra Värmland, Elsa Nummelin, Maria Rundberget, Tor Olsson