Månväsen

Magiska världar

2010-02-24 15:45 #0 av: Skogselva

Tack till alla medverkande: lojna, Emmieline, (Skogselva), LaSadie, Ghosthunter, Tovab, Sunrise, Simsan.

 

Regnet duggade, vinden ven och endast månen lyste upp denna mörka natt. Jag vandrade på en liten väg och två gestalter kom i mot mig och jag rös av längtan - skulle det, som jag drömt om, äntligen ske? Jag rös till, inte utav rädsla utan av lättnad. Ja, det skulle ske.

Men när de två gestalterna närmade sig så hördes en häst i galopp bakom mig som skrämde iväg den hund som hade varit min följeslagare de senaste 10 åren.

Jag ropade på hunden, försökte få honom att återvända, men utan resultat - han var för evigt borta. Så jag satte in annonser i tidningar och hängde upp affisher med utlovad belöning i mitt sökande efter min livskamrat.

De två gestalterna hånskrattade åt mina tafatta försök att få tillbaka hunden - de tyckte jag var naiv som trodde att hunden fortfarande levde - väl inne i den skogen så skulle man aldrig komma tillbaka till denna värld.

För detta var de fördömdas skog. De ljusskygga varelsernas och spökenas skog, där tid och rum inte existerar och där man inte kan smita in i en kiosk och köpa kexchoklad.

Att följa med de två mörka gestalterna skulle innebära en stor uppoffring, det visste jag, men fan, det var inte värt att stanna kvar i denna värld, bara för lite kexchoklad.

Så det var trots allt med lätta steg som jag följde med de mörka gestalterna på deras vandring genom den mystiska, vackra och guldkantade ravinen i den avlägsna och fördömda skogens förtrollade värld.

Regnet upphörde, månen gick i moln och vinden mojnade. Jag rös till. Undrade hur min kära hund hade det. Kollade mot skogen där jag såg ytterligare en gestalt - denna längre än de andra två, rakryggad som en soldat i givakt slöt den närmre mig och de andra. Den hade ögon av eld och gav ifrån sig ett utdraget och gastkramande skri.

Men jag stod kvar - orädd och imponerad av mitt mod sade "Eldögon":
"För att bli en av oss måste du gå igenom vissa prövningar. Att välja bort kexchoklad var din första prövning. Den andra prövningen är att du måste dansa naken i en myrstack"

Det var en liten prövning med tanke på att jag drömt om att bli en av dem i hela mitt liv, dessutom hade jag ett kilo socker i fickan. Dagen innan hade jag också rånat Harry Potter, så naken, under osynlighetsmanteln, dansade jag igenom myrstacken medan myrorna kalasade på sockret.

Då lät det helt plötsligt "POFF" och en kraftig blixt omslöt mig. Men när röken hade skingrats så befann jag mig plötsligt mitt på fabriksgolvet på Cloetta.

"Nej!" skrek jag förtvivlat. "Ta mig tillbaka!" Frustrerat använde jag trollformeln som en häxa givit mig som hjälp för att uppnå mina drömmar. Problemet var att jag bara fick använda mig av den en gång. "POFF" så var jag tillbaka hos de tre gestalterna.

De tre gestalterna vände sig om. ''Luktar det... KEXCHOKLAD?!!'' skrek eldöga och hans ögon...

Nu blev jag riktigt rädd, för nu kom de emot mig i en otrolig fart och deras tungor hängde ute, hungrande efter Kexchoklad. Men då tog jag fram min heliga handgranat och kastade den emot förföljarna och med en hög smäll så låg de kvar i strimlor. Jag fortsatte mitt äventyr i den stora gyllene skogen själv då jag plötsligt såg en dörr som stod på stigen framför mig. Jag öppnade dörren försiktigt och fick syn på Darken Rahl.

Men skräcken lurade mina ögon, det var inte den hemska Darken Rahl, det var bara Dracula, min vän sedan många herrans år.

Han hade en fin strykfri slängkappa på sig och hans vita blodfläckade hörntänder stack ut en aning vid mungiporna och vid hans uppenbarelse så tystnade skogens alla ljud.

Han tittade på mig och sa sedan ''How you doing?'' med transylvansk dialekt.

Jag fick bara fram ett hej och skulle precis svara, då hörde jag en kraftig smäll bakom mig.

Genom väggen brakade sig eldöga fram. Dracula skulle precis öppna munnen när eldöga sköt fram en kniv ur sin ena arm och dödade min kära läskiga vän Dracula, jag sprang fram i blind ilska och klappade till eldöga så att han stod och dog. När jag sedan vände mig om igen, så stod min vän Dracula upp och med ett flin i ansiktet: "Snyggt, så ska det se ut" sa han. Först blev jag paff, men sen så kom jag på att han är övermänsklig. Hjärtat hade inte träffats av kniven. Jag blev glad och rusade fram och bjöd honom på en bit blodkorv som jag råkade bära i min jackficka. Sa hejdå till Dracula och fortsatte min vandring.

Eldögas två kamrater följde mig, sorgsna över sin väns död, men fast beslutna att utföra sitt uppdrag. Då visste jag inte att detta uppdrag hade med mig att göra.

Jag började bli orolig. Vad skulle de med mig till? Jag var ju alldeles vanlig, men ändå inte. Jag var ju den enda som lyckades med att ta död på Eldöga. Vi kom fram till ett ställe där stigen delade på sig. Medans vi stod och tvekade över vilken väg vi skulle ta så kom en tvärtomvarulv emot oss.

Jag ryggade till. Hur visste jag att det var en tvärtomvarulv? Han var i alla fall jättesnygg... Men hur skulle man skilja tvärtomvarulven från en vanlig varg? Det var inget som scouterna lärt mig, precis - men så klart! Varför tänkte jag inte på det innan? Nu insåg jag äntligen varför mina släktingar alltid sagt åt mig att lyssna på gammelfarmor Agata, fast att hon egentligen bara verkade prata strunt... Hon sade ju alltid att gammelfarfar Ulf var en varg.

Tvärtomvarulven ställde sig mitt på vägen. Han stirrade på oss och gav ifrån sig ett misslyckat yl. Han såg ledsen ut.

Jag skulle tycka synd om honom, men fick aldrig chansen. Inne i skogen hände något inom mig, jag visste mycket väl att jag inte var en varulv, men en varg växte fram inom mig - mina händer fick vargtassens skepnad, min näsa växte sig till en nos och jag blev hårig. Vargen blev mycket glad över att se detta, han presenterade sig för mig som Ulf.

Han nickad artigt. Jag bara stod där. Jag stirrade på mina tassar.

Luften gick ur den stackars Tvärtomvarulven och han gick sakta fram till oss och frågade om han fick ta följe med oss. "Ja visst får du det", sa vi nästan i  kör. Vi fick syn på en gammal träskylt som hade vält och låg i det höga gräset. På skylten stod det ´Skogselva´s Skog´ och en pil som markerade riktningen. "Titta här", sa jag, "Vi går till Skogselva´s skog. Där är det jättevackert, förtrollande och magiskt". Vi kom överens om det och gick alla fyra iväg mot den magiska skogen, när det plötsligt flög fram en fågel fenix. Den cirkulerade runt kanelträdet och satte sig sedan på en gren. "Vad göööör ni hääär?" skränade han.

"Det är okej, Fenix," svarade en kvinna smått lömskt, hon uppenbarade sig från ingenstans. "De är så välkomna så, in i min skog... du, min kära fågel börjar bli tråkigt sällskap."

Kvinnan ställde sig mitt på vägen. Hon var väldigt vacker. Men det som fångade mitt öga var hennes medaljong. Den var av guld och på den fanns tecken inristade. Konstiga krumilurer som ingen sett förut. Mina två följeslagare verkade mer än nådigt intresserade i detta smycke dock.

Kvinnan stirrade surt på oss. Skogselva märkte tydligt hur de två väsnen stirrade på hennes medaljong, men förvånad var hon inte. De hade försökt att stjäla den från henne många gånger innan.

Jag såg nu på den tråkiga fenixen. Han hade nu satt sig på skogselvas axel. ''Så, vad är ert ärende här?'' frågade skogselva och såg mjukt på mig.

Jag vred på mig, visste inte vad jag skulle svara, vi hade ju bara gått in i skogen för att den var vacker och förtrollande...

Hon såg på mig. ''Flicka lilla, du ska inte vandra med två mörka skuggvarelser utan att veta vad deras uppdrag är'' sa Skogselva och såg först på mig och sedan på mina följeslagare. ''Nå? Vet inte ni heller vad ni är här för?'' hon tittade tvivelaktigt på dem.

De spelade oskyldiga och vred på sig så som jag hade gjort, men Skogselva såg rakt igenom dem. "Må alla tjuvaktiga, illvilliga väsen från min skog försvinna!" röt hon och slängde iväg en blixt mot dem. De försvann, men jag visste att de skulle komma tillbaka.

Jag såg på henne. Är hon verkligen god? Det var nästan som att hon märkte att jag tvivlade, för hon gick fram till mig och lade sin hand på min axel och sa ''Låt oss prata lite''.

Hon tog mig till en damm precis utanför skogen och satte sig på en parkbänk. Jag stod och beundrade denna plats, svagt belyst av en majsol som var på väg ned.

"Du söker det omöjliga," sade Skogselva åt mig. "Och även om du skulle lyckas uppnå din högsta önskan så råder jag dig att tänka efter innan. Har det en gång skett så kommer du aldrig kunna ångra dig. Det krävs mer än vad media ger sken av."

Jag gav henne en smått irriterad blick. "Vad då menar du?" fräste jag defensivt.

Skogselva himlade smått med ögonen. "Du måste döda den person du älskar mest i världen för att bli en av dem. Är det verkligen ett pris du är beredd att betala?"

Jag stirrade chockat på henne. ''Finns det inget annat sätt? Och vet du vad deras uppdrag är?'' sa jag.

Skogselva lade handen över sin medaljong. "Ja," svarade hon, "men så länge du har Ulf, tvärtomvarulven, med dig så är du säker från dem."

Jag såg mig omkring. Vart var Ulf egentligen? Jag såg på Skogselva och sa ''Men... Var har han tagit vägen?''

Fortsättning följer

(Detta blev 3 a4-sidor, gott folk, så det var nog ganska lagom storlek att sluta på.)

Skogselvas bild

Pernilla, värdinna för Månväsen ifokus och för Epoker ifokus. På månväsen kan ni just nu läsa om Den flygande holländaren, Spöken, m.m. och på Epoker finns att läsa om East India Trading Company och absint - men självklart mycket mer, bland annat stridvagnsspärrar och utdöda yrken!

Jag söker också medarbetare/artikelförfattare till båda sajterna. Är du intresserad av antingen Folktro eller Historia - eller kanske både och, så låt mig veta! Glad

Anmäl
2010-02-25 11:19 #1 av: Ghosthunter

Det blev bättre än jag trodde nu när man ser helhetenFlört

**ΤΟ ΜΕΓΑ ΘΗΡΙΟΝ DCLXVI**

"Döden innebär inte ett slut, det är bara en förändring"

"Världen skulle må bra med lite mer Värmland"



Anmäl
2010-02-25 13:55 #2 av: Skogselva

Glad

Pernilla, värdinna för Månväsen ifokus och för Epoker ifokus. På månväsen kan ni just nu läsa om Den flygande holländaren, Spöken, m.m. och på Epoker finns att läsa om East India Trading Company och absint - men självklart mycket mer, bland annat stridvagnsspärrar och utdöda yrken!

Jag söker också medarbetare/artikelförfattare till båda sajterna. Är du intresserad av antingen Folktro eller Historia - eller kanske både och, så låt mig veta! Glad

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.