På Internet påträffades en mystisk amerikanska vid namn Amunet som hade en humanistisk, humoristisk teori om småfolkets försvinnande. Denna är återgiven av Författaren.

~~~~~~~~

För länge sedan tillhörde jorden skogens alla varelser. Med skogens alla varelser åsyftas alfer, troll, dvärgar, tomtar, troll, älvor, dryader och annat småfolk.De vårdade Moder Jord och skötte om henne med kärlek. De levde i harmoni och tillbringade dagarna i skogens lummiga grönska, lekte, dansade och sjöng. De tog hand om varandra och löste dispyter utan övergrepp. De satt gärna på en svamp och dryftade viktiga spörsmål över en kopp tallbarrste.

Ibland roade de sig med våghalsiga färder på löv och barkbitar nedför strömmarna, eller hoppade fallskärm med maskrosblad från träden. Detta var den värld som människosläktet föddes till. Dessa tidiga dagar, så människan blott var en middagsgäst som ännu inte tagit herraväldet över huset, är väl dokumenterade världen över i folksagor och litteratur. Därför är det ingen större mening med att ta upp det här. Vad som intresserar oss är frågan:

Vart tog småfolket, vättarna, dryaderna och älvorna vägen?

Då människan upptäckte jordbruket började slitningar att uppstå mellan henne och småfolket. Jordbruket innebar att civilisationen ökade och började spridas. Skogarna höggs ner för att bidra med virke och för att ge plats för åkermark. Människosläktet hade bestämt sig för att slå läger.

Människan var inte längre en besökare i någon annans värld. Hon jagade bort viltet från sin nya tröskel. Till en början var detta inget större problem, då det inte fanns så många människor. Småfolket tyckte att det var inte mer än rätt att människan kunde få ett hektar var att bruka. En del bestämde sig till och med för att hjälpa till. Vättar och småtomtar flyttade in i uthus och lador för att hjälpa till med de vardagliga sysslorna.

Skogens andar lärde människan att bättre organisera sin sådd och skörd och planeternas och månfasernas förhållande till jordbruksåret. Plantera rädisor då månen står i Kräftans tecken. Skörda då månen befinner sig Oxens tecken. Många troll fann de växande gödselstackarna tilltalande och bestämde sig för att stanna där. Resten av skogens varelser drog sig helt enkelt längre in i skogen.

Då och då spelade de nybyggarna ett spratt, som att låta mjölken surna, flytta möbler och välta kor, kittla folk i ansiktet när de sov och, någon enstaka gång, stjäla en bebis och lämna en vedhög i dess ställe.

Människans intrång spred sig

Men människans intrång spred sig (och spred sig och spred sig) och skogarna krympte (och krympte och krympte). Det blev till slut väldigt trångt i skogarna och ännu trängre i civilisationen. Det fanns snart inga bönder kvar som lyssnade till skogsmakterna. Människan upptäckte att hon kunde öka sin avkastning genom att ignorera Moder Jords behov. Petrokemiska gödningsmedel var nu inte långt borta.

Småfolket, med undantag för trollen, flydde. Trollen lever idag mestadels under broar och de galler som hindrar boskapen från att lämna betesmarkerna. Kom ihåg nästa gång du kör över ett sådant galler att tuta först. Det kan hända att ett troll hänger och gungar i gallret efter ett lerbad. Om du glömmer att tuta kan det hända att du kör över dess fingrar, och det är ingen god idé att få sitt registreringsnummer på ett trolls (s)hitlist.

Nu finns det nästan inget vildvuxet land kvar, och det lilla som finns kvar krymper lika snabbt som förr. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med plats för allt småfolk.

Så vart har allt småfolk tagit vägen? Är de döda? Nej, de är inte döda. Vart har de då tagit vägen? Svaret kan synas lite överraskande: De försvann inte. Vi försvann.

Kontakten bruten

De första människorna ägde en intuitiv känsla för sin plats i naturen, precis som alla andra varelser. De lärde av livet runtomkring att ingenting någonsin bara försvinner. Saker och ting ändrar form.

Döden är nödvändig för att livet skall fortgå. De bjöd därför sina byten som offer till naturens Gudinna och Gud. De tillägnade sina böner, sånger och hyllningar åt de vildas andar och åt Syster Rådjur och Broder Träd.

Nu vet vi att allt som någonsin existerat fortsätter att existera, i en eller annan form, och så vitt vi vet var de mer medvetna om baksidan då än vad vi är idag.

Offren, sångerna och hyllningarna skänkte inte odödlighet åt det slaktade, varken åt kropp eller själ. Detta var redan ombesörjt. Vad det däremot skänkte var en fortsatt kontakt mellan slaktarens ande och det slaktades ande. Dödande är ett riskfyllt företag då membranet som skiljer det interna från det externa inte är så starkt och klart som kommit att tro.

Var gång vi dödar riskerar vi att döda verkligheten inom oss, likväl som den utanför oss. Vi riskerar att kapa den livlina som förbinder de båda sidorna. Att ta liv för att föda liv kräver en finkänslig förståelse av den kosmiska lagen om att ge och ta. Då vi förlorade denna förståelse, kapade vi vår livlina.

Efter att kontakten brutits dog allt. Det fanns inget sätt på vilket småfolket kunde nå in till oss längre. De fem sinnen som vi har kvar räcker inte. Vi har gett upp kontakten till förmån för friheten att skövla skogarna, förvandla korna till mjölkmaskiner och hönsen till äggfabriker. Vi kan utföra experiment på djur, klubba sälar, utrota sällsynta fåglar, valar, delfiner, björnar och kondorer. Inte ett uns skuld! Livlinan blev brutalt avskuren.

Tankefel

Och vi har alla fått för oss att det är skogarna och dess varelser som försvinner och inte vi. Att tänka så är som att såga av den gren man sitter på och sedan tro att det är trädet som faller bort och att man själv kommer att stanna kvar. Snurre Sprätt kanske klarar av det, men inte vi. När marionettens trådar klipps av är det inte marionett-spelarn som kollapsar och faller till marken. Det är vi som har fallit bort ifrån den riktiga världen, till den värld där vi kan genomföra våra sterila, förvridna drömmar.

Har du någonsin undrat varför stenarna, floderna, bäckarna, fåglarna och grodorna inte längre talar till oss på så sätt som det berättas om i de tidiga sagorna? De sagor våra förfäder berättade? Det beror på att vi inte längre finns att tala med. Varje kalhygge, varje vivisektion och varje mekaniserad slakt flyttar vår gren allt längre ifrån trädet, allt längre ifrån den återförening som trots allt fortfarande är möjlig.

Någonstans, inte långt härifrån, står de uråldriga skogarna kvar. Där strövar buffeln över prärien och himlen är fylld med sällsynta fåglar. Där det finns ödemark och uråldriga skogar. Det är i detta gränsland till vår falska värld det fortfarande finns portaler till den riktiga dimensionen. Det händer då och då att en vandrare går vilse i vildmarken och upptäcker att han eller hon befinner sig i den verkliga världen. När de sedan återvänder dagen därpå upptäcker de att hundratals år har passerat, om de alls återvänder.

Det finns också flera dagsländeliknande kontakter. Bäckar och vattenfall där man fortfarande kan höra röster från andra sidan, om man bara lyssnar tillräckligt noga. När skogsfolket sitter vid dessa vattendrag hör de dova rassel och höga skrik. Våra barn kan se deras värld i sina drömmar. Deras barn kan se vår värld i sina mardrömmar.

besökarna

Det finns ytterligare en kontakt. Ibland infiltrerar de vår värld i förtvivlade försök att påskynda återföreningen. Tro det eller ej, de saknar oss där på andra sidan.

Ibland oftare än man skulle kunna tro, sänder de över själar till vår värld för att födas som människobarn. Ungefär som en socialist eller anarkist som äntrar den politiska arenan och kandiderar för ett ämbete i ett försök att få till stånd förändringar från insidan.

Det finns ganska många av dem faktiskt, som går omkring i människoskepnad och gör tokiga saker som att skriva på väggar, jobba i föreningar, driva små motell i bergen, gå runt och prata med sig själv eller med träden, eller spränga traktorer.

De planterar biodynamiska trädgårdar och sitter nakna på gräsmattan. De lever med indianer och urinnevånare. De driver återvinningscentra. De startar revolutioner, korrumperar de unga, uppfinner paranoida konspirationsteorier, uppfinner nya religioner. De regisserar filmer, slukar droger, skriver musik och dricker hejdlöst.

Övergången från deras värld till våran är inte lätt. Det innebär invecklade ritualer och besvärjelser. Övergången går hårt åt själen. En stor del går förlorad. Därför saknar de till en början uppfattning om vad, eller vem, de är. De kanske, eller kanske inte, så småningom får reda på det. De kommer att uppleva att de inte är som alla andra. De kommer att svaga minnen av något bättre, där kärlek och magi hade makten.

Anpassningsproblem

De kommer att märka att det som gör andra lyckliga gör inte dem lyckliga, och det som gör dem lyckliga gör dem lyckligare än någon annan. De kan se saker som andra inte kan se, höra saker som andra inte kan höra, känna saker andra inte kan känna och veta saker som andra inte vet. De skrattar en hel del eller gråter en hel del, eller både och. De älskar människor som individer men får problem med mänskligheten som helhet, och kan emellanåt se på mänskligheten med vämjelse. De har en handfull nära vänner och är ofta ensamma.

De är som olyckligast när de tvingas agera som människor och göra saker som människor gör, att vilja ha det som människor vill ha, eller då de är övertygade om att de faktiskt är en.

De har det inte lätt. På grund av sina minnen från den andra sidan kommer deras vilja att likna en speldosa där flera pinnar saknas, så att musiken blir falsk, så att den skrämmer barnen och får dem att börja gråta. För dem verkar lösningen vara så uppenbar, men ingen vill lyssna.

De känner sig ytterst förvirrade. De har extatiska visioner och babblar osammanhängande och kan ibland vara smärtsamt tydliga. De har en benägenhet att genomgå långa perioder av tysthet. De har ingen aning om hur de ska säga det som de egentligen menar.

De tillbringar mycket tid tillsammans med djur, barn och natur. De blir suputer och missbrukare, trädgårdsmästare i organiska trädgårdar, magiker, jonglörer och clowner, tokiga psykologer, målare, klottrare, resenärer, vandrare och sökare. De klär sig i starka färger, fluffiga tröjor eller helt i svart. De dricker för mycket och röker för mycket. De äter mikrobisk mat. De anklagas ofta för att leva i sin egna lilla värld.

De är fantastiska älskare. Till och med trollen! De spenderar mycket tid på att sprida kärlek eller att tänka på den. De talar med livlösa ting och förväntar sig att deras magi ska fungera i denna världen och att deras kärlek ska hela.

De har klarare ögon än någon annan, och denna värld hotar att ta livet av dem. De besöker de platser där kontakten fortfarande finns: vattenfall, berg, hav, skogar! De använder all sin makt och ibland, men bara ibland, fungerar deras magin. Då är allt otroligt lätt. Pinnarna kommer återigen att växa ut på speldosan och den kommer att spela en vacker melodi som får barnen att skratta och sjunga med.

De tillbringar sina dagar i försök att återupprätta kontakten. Medan övriga mänskligheten jobbar med att hitta på nya sätt att förstöra denna värld på, försöker de rädda den. En bit i taget. De har en fast övertygelse om att de är de enda förnuftiga individerna i en värld som blivit galen. De har rätt!!

Påminner detta dig om någon du känner? Dina närmaste vänner eller kolleger? Kanske det bara påminner om dig själv?

Ja du, det finns fler av oss. Och tur är det…

~~~~~~~~

Ur Pentagram (En numera nerlagd tidskrift om ockultism, new age mm. )

Författare;Rober W Gravsjö

Källa;Paranormal.se

Inlagt på iFokus Månväsen, av Moonwing