Ibland känner jag damparfym, en sort som ingen använder här hemma och vi har inte haft gäster de gångerna heller.

Just det att inte finns någon källa eller ens anledning till doften gör mig lite misstänksam.

har haft nån som "bläddrat" i min bok när ja läser….

ska berätta en sak som ni säkert inte kommer tro på….men det är sant! vi var flera st som såg det. Har sett mina föräldrars säng vara ca 30 cm över golvet, samtidigt stod gardinerna rakt ut från väggen…. DET var läskigt! vi flyttade därefrån ganska snabbt…. innan den händelsen så hände det ofta att det skramlade i köket (ett rum som varit kök men blivit sovrum) och det luktade mat ofta när man kom hem från skolan…trots att ingen va hemma.

Har även blivit väckt på nätterna av att någon dragit av mej täcket från fotändan…. lampor som blinkar o lever om… saker försvinner från den plats de har för att dyka upp nån annan stans… osv….

Saker har alltid hänt runt omkring mej o min familj så jag börjar vänja mej…tycker inte det är läskigt längre…men det där med sängen skrämde skiten ur oss alla….då var jag 14 år….

Idag så känner jag mej ensam om det inte händer nåt…. eller jag känner nåt….

I fredas så luktade det bränt ris i min ena soffa…där jag o den store pojken satt…o det var bara vi 2 som kände det dessutom

Jag skulle bra gärna vilja veta vem det va

o fy fan…. förstår att ni flyttade…

#2 låter som spökerier det där :) Har en kompis som var med om en så där grej också och hon inbillade sig inte då den av hundarna som var vaken också reagerade på det, creepy…

#3 mmmm….

#4 vår hund vi hade då VÄGRADE gå upp på övervåningen där allt hände….. o om man väl fick lurat upp stackaren så höll han på o försvinna in i golvet o skakade som ett asplöv…..

att det bläddrar i böcker o lampor som tänds/släcks…. saker som försvinnet (småknytt) det stör mej inte alls

Jag har varit med om i princip allt, när det gäller spöken….med ett undantag, som också är det största av allt, jag har fortfarande inte sett ett spöke. Hoppas att det kommer snart.

Annars har jag hört röster, skrik, stön, fotsteg, knackningar, dunsar, smällar, etc. Sett mystiska ljussken, skuggor, föremål som flyttats eller rört på sig, etc. Jag har känt stark närvaro, blivit riven på armen så det blödde, blivit knuffad, smekt, kalla fläckar, vinddrag, etc….

Som jag sa, nästan allt utan att sett ett spöke med mina blotta ögon!

/Fredrik

#6 då har jag nästan gjort det du inte har

Har inte sett någon total klar…men har kunnat skönja drag…kläder, hårfärg osv

Däremot så har jag sett min hund! klart och tydligt…dessutom "busade" han med mitt tyg när jag satt vid symaskinen runt alla helgona förra året det är dessutom 14 år sedan vi var tvugna att avliva honom (saknad fortfarande)

#6 oooo… läskigt….

linhof - jag har varit jättenära….har sett en del "Shadow People" alltså typ mörka figurer, väldigt snabbt i ögonvrån. Och jag har också sett skuggor passera rakt framför mig. Men jag räknar inte det som en ren syn!

….visst saknar man de små liven, jag kommer nog alltid sakna min katt som dog för 4 år sedan

LaSadie - Ibland har det varit lite läskigt, särskilt när man blir fysiskt berörd. Annars är jag inte direkt rädd för det Paranormala. Är nog mer rädd för det "verkliga" livet!

/Fredrik

#9 Fredrik ja håller med…shadowpeople räknas…men ändå inte :/

Jag har fått förmånen att "se" dem någorlunda…typ som ett suddigt foto lr så…

och jaaaa…. våra vänner saknar man nog jämnt

Och den rent fysiska beröringen kan vara lite obehaglig särskilt om man råkar stöta in i dem…eller om de är nån som busar o knuffas *urk*

Jag har varit med om mycket.. Sov hos min kompis. Vi var ensamma hemma och kollade på skräckfilm.  Hör hur dörren på nedervåningen slår mot vägen och gardinerna flyger. Vi går ner och stänger. Efter ett tag flyger dörren och fönstrerna upp igen. Vi går ner och stänger allt, ställer 2 stolar framför. Efter ca en haltimme hör vi hur stolarna dunsar i golvet. Vi blir skräckslagna och ser att allting är upper igen. Sen hör vi steg som går från vinden in till hennes brors rum. Skivor och stolar och fönster öppnas och slängs på golvet. Vi var helt ensam hemma förutom hennes hund. Hunden reagerade starkt på händelsen och vägrade följa med upp eller ner. Sprang till hallen och ville ut. La sig ner med svansen mellan bena och gnydde.  Vi var på mittenvåningen. Det hände saker unbder och ovanför oss hela kvällen. Hallen var på mittenvåningen. En av dom läskigaste saker som hänt mig. Fast värre var det ju när jag o hästen höll på att gå under i en myr på grund av ett "spöke" som ville ha en kompis..

uuuäääää vad läskigt!!!! Reagerar hundar med så blir jag livrädd, då är det inte någon vanlig familjemedlem som jävlas.

#12 har varit med om läskigare saker..

Var ute o red i skogen härom dan. (Var ensam med hästen) Hittade en ny stig som jag testade och kom då fram till en gammal äng. Den var inte särskilt stor och på sidan om mig (ca 7 meter bort) var det ett litet förfallet hus. Jag galopperade lite grann på ängen innan det började dra in dimma som såg ut att komma från huset. Gled längst marken. Jag var en bit in på ängen men vände. När jag kom så att vi var ca 3 meter från huset ville inte hästen röra sig mer. Hon stannade och försökte vända och dra åt andra hållet. Hon stog o hoppade på bakbena och frustade,blåste upp sig. Sen helt plötsligt stannade hon och gnäggade mot huset. Och från ena sidan av huset såg det ut som att en häst "dansade" fram på marken. Med en liten flicka på ryggen. Jag trodde att jag drömde o tänkte att det här kan inte vara på riktigt. Jag vart stumm o kunde inte röra mig. Tindra (hästen) började studsa och gnägga mot Dimmhästen. Dimmhästen gnäggade tillbaka och flickan på ryggen gjorde tecken att jag skulle följa efter. Dom "dansade" bort över ängen och Tindra slutade lyssna. Jag försökte dra i tyglarna och halvt skrek åt henne att vi skulle gå. Men Tindra började "dansa" efter Dimmhästen. Dom "dansade" in i skogen där jag började känna igen mig. (hade aldrig varit där på ängen förut) Jag visste att det fanns som en myr där.  Dom dansade rakt mot myren och Tindra följde efter som om hon var paralyserad. Jag var ju helt skräckslagen och försökte få henne att lyssna. Dimmhästen dansade snabbt över myren och Tindra är påväg rakt mot den.

Jag svär på att flickan log mot mig när Tindra började gå ner med framhovarna i myren. Det var inget snällt leende. Jag hoppade av Tindra och fick slå till henne med tygeln på nosen för att hon skulle lyssna. Hon stannade och hoppade bak från myren. Hon hade fått lera upp till knäna men klarade sig annars bra. När jag sen vände mig om jag Dimmhästen o flickan borta. Jag hoppade upp på Tindra och red snabbt därifrån. När vi kom upp på ängen och red förbi huset blåste det en kall vind på oss. Hemvägen gick bra efter det.

 Men i fredags när jag red i skogen (på en stig där man svänger in till ängen) Hörde jag en häst gnägga. Jag fick kalla kårar längst ryggen och rös till. Tindra fortsatte gå. Då gnäggande det en gång till. Då stannade Tindra och gnäggade tillbaka. Då såg jag hur dimman började komma krypande längst stigen som går till ängen. Tindra gnäggade och började gåp in på stigen medans jag satt och skrek och drog i tyglarna. Men den här gånmgen fick jag tag i en gren som jag kund episka till henne så hon "vaknade".

Hon blir helt paralyserad när Dimmhästen gnäggar. Men jag galopperade tills vi kom ut ut skogen och ut på vägen där jag bröt av till skritt. Där stannade jag så att vi kunde lugna ner oss. När jag kollade bak då så såg jag Dimmhästen som står längst upp på en uppförsbacke i skogen. Med flickan på som ger tecken att vi ska komma. Dimmhästen gnäggade igen men den här gånmgen svarade inte Tindra. Jag fick henne att gå ut på vägen så vi skrittade hem.

Då det har varit mkt energier runt mig nu så känner jag mig väldigt skärrad av händelserna. Ingen annan har sett Dimmhästen elr flickan. Dom försökte ju dränka oss! Varför gör "spöken" så? Vågar inte rida i den skogen mer utan rider nu på andra sidan.

Det är någon som dricker på mitt altare… jag har ett glas med månvatten stående där, visst det är framför elementet, men det försvinner lite väl mycket per gång för att vara avdunstning, tycker iaf jag.

Nej, det är inte katten som lapar i sig heller. Allt som oftast så går hon bara rastlöst omkring och "letar" när hon är i mitt rum. Hon får sällan ro att sova här…

Naturligtvis en harmlös sak, så mycket förtret ställs det inte till med, utan det här är bara något jag märkt och tycker är lite häftigt.

Jag har upplevt att något la handen på mitt ben och smekte det. Jag blev mest häpen och undrade om jag inbillade mig . Med tanke på att jag inte kände mig illa till mods, så tror jag att det var någon jag känner som ville göra mig uppmärksam på att det finns ett liv efter döden.

#13 Jag får kalla kårar när jag läser din historia. Jag förstår att du känner dig obehaglig till mods, jag gör det bara av att läsa om dem.

En gång när jag och katten var ute (han gick i sele då), så gick vi på en gammal äng. Den är verkligen igenvuxen och jag fick känslan av att vi betraktades av nyfikna små ögon från omgivningen. Det var precis i skymningen och plötsligt fick jag bara känslan av att det var bråttom. Vi måste bort därifrån, så jag fick bära katten som inte alls ville bort därifrån. Han blev sur på mig. Nu går han på egen tass, men jag är säker på att han ofta återvänder till ängen och att det var något som lockade honom där. Så jag undrar vad det finns där, jag har läst att älvor gillar katter. Så kanske min lille svarta katt hälsar på älvorna ibland 

#15 Kanske det,  min snälla lilla katt hade de nog inte tyckt om, hon hade jagat dem och kanske kommit hem med en…

När jag bodde tillsammans med mitt ex så såg jag spöken vid två tillfällen.

Båda gångerna var den en flicka, såg ut att vara några år yngre än mig, var ungefär som ett suddigt foto som någon beskrev här tidigare. Både gångerna har jag sett henne när jag stod i hallen.

Den ena gången stod hon i ett rum i anslutning till hallen. Mitt i rummet och tittade på mig.

Den andra gången stod jag på näst nedersta trappsteget i hallen och tittade upp av någon anledning. Då såg jag henne stå vid räcket där uppe och titta ner på mig. Den gången var mitt ex med mig. Stod längst ner i trappan, men han tittade in upp så han såg henne inte.

Vi hörde även en massa skaller och dunsar i lägenheten under den här tiden, främst från köket. Det kändes inte alls läskigt, bara som att man var iakttagen. När vi väl gav henne ett namn och började prata med henne så slutade det så småningom.

Fast än jag har sett detta, och även en massa mer, så har jag svårt att tro på det. Jag vet vad jag såg, det var ingen inbilning. Men jag kan inte förklara det och jag kan inte heller tro på att det finns spöken.

Att det finns något det tror jag. Energier som sitter kvar som kan påverka en det tror jag absolut på. Men spöken? Människoavbilder (eller djur för den delen), varav en del kan röra saker, till och med flytta på saker. Nä. Det går inte ihop.

Hur ser ni på den saken?

#17 Jag som älskar att filosofiera om döden.  

Jag tror på själen, och dess odödlighet, men kanske inte så mycket på de klassiska "världarna" där man hamnar när man dör (alltså himmel/helvete). Det jag menar är att man hamnar på ett annat plan, men man bestraffas inte för gärningarna man begått i sitt liv, dessa bestraffas man för innan man dör. (Enligt min "livsåskådning" )

Jag ser det lite som att kroppen är en maskin, utan minnen och egentliga känsloavtryck. Det är själen som känner, smärtar, minns o.s.v. När kroppen dör så lämnar själen köttet och fortsätter mot nästa "äventyr".

Tror nog faktiskt på spöken, när jag tänker efter, det känns bara mer logiskt, på nå't sätt att döden inte är slutgiltig. Energier förgörs inte, de omvandlas, som Einstein eller någon så'n där snubbe bevisade.  Men nej, man kanske inte nödvändigtvis blir ett spöke när man dör, det känns mer som om spöken kommer för att de har något ouppklarat eller på annat vis inte får ro i sin grav. Om man accepterar sin död och går vidare, tja, då blir man väl en lycklig liten själ som svävar omkring på ett annat plan tills man vill återfödas, eller liknande.

Det är väl min syn kring det hela.

#18 Jag håller med dig i det med själen och dess odödlighet. Det märks på en del folk direkt hur pass länge (eller kort för den delen) deras själ har varit med. (älskar att tänka på det spirituella, blir helt varm inombords).

Att spöken skulle vara tillfälligt rotlösa, rastlösa, förvirrade själar kan jag också acceptera. Men vet inte varför jag har så svårt att ta till mig att själar med ett kärl, en kropp, skulle kunna se dessa andra kärllösa själar.

(hmm.. måste nästan erkänna att ju mer jag tänker på det här ju mer övertygad om att det faktiskt går ihop blir jag, dock inte fullt ut ännu )

Ytterligare en tanke; Om det nu är såhär så borde man bara kunna få kontakt med de döda så länge de inte funnit ett nytt kärl/ en ny kropp. En del påstår sig ha kontakt med själar som har varit döda sedan långt tillbaka. Skulle det vara den själens eget val att bara sväva runt på det planet så länge?

Tänker till exempel på britten i det danska "det okända" som (efter vad jag har hört) har kontakt med en själ vars kropp har varit död sen 1700-talet, 1800-talet eller vad de nu var.

(Intressant diskussion )

#19 Mycket intressant, är ordet.  

Jag har alltid tänkt det som om att det är ens eget val om man vill stanna på det andra planet eller återfödas.

Sen så har jag sett det som om att själen är ålderslös, den bara är "något" som samlar på sig visdom genom åren. Men om själen är ålderslös så känns det som om att det andra planet borde vara tidslöst - den varken rör sig eller står stilla. Planet befinner sig i stunden helt enkelt.

Jag tror att alla egentligen är mediala och har förmågan att kommunicera med spöken o.s.v. men alla är inte lika öppna för den "nivån". När man själv har en själ, varför skulle man inte kunna kommunicera med andra själar?

Vissa människor man möter, det kan ju kännas som om man känt varandra i evigheter, vissa personer hatar man vid första ögonkastet o.s.v. Det känns logiskt att man skulle ha träffat på dessa i ett annat liv. Så på så vis kan man nog få kontakt med själar som funnit ett nytt kärl.

#20 Det håller jag med dig om, övertygad alla har tillgång till alla dessa sinnen, men inte alla som har lyckats lokalisera dem ännu så att säga, eller kanske till och med förtrycker dem.

Ja visst är det lustigt det där. Ligger absolut något i det du säger. Tror också att det finns en del själar som följer varandra, dras till varandra och finner varandra liv efter liv. En vacker tanke.

Har ödet med själen att göra?

Men…? När placerar då sig själen i ett kärl? Precis när man födds, redan inne i magen eller ännu tidigare? Det skulle kunna vara så att det kanske inte är helt ett eget val utan även frågan om ett förlorat lopp. 

#21 Jag tror det är när man föds, hoppas det iaf, det skulle vara tråkigt att ligga i en mörk mage i 9 månader.  Om jag förstår "förlorat lopp" rätt så, visst, det kanske finns fler som till samma kärl.

Ödet, ytterligare en av de saker jag gillar att filosofiera kring.  

Ödesgudinnorna spann ju ödestrådar för människor och när de klippte tråden dog man, så ska man se det ur ett antikt perspektiv - ja då har det med själen att göra.

Just nu är jag i en så'n där "letar-fas" jag har inte riktigt hittat mitt svar på ödet ännu. Men det skulle kunna vara så som du säger.

#22 Ja visst hade de. Men det finns ju de som påstår att barnet i magen redan har en personlighet, att visa saker som dykt upp under graviditeten verka som att det känns igen av barnen om det dyker upp senare. Det skulle kanske kunna vara en igenkänning från kroppen och inte själen.  (jösses vilka teorier ^^)

Hehehe ja ödet kan man mala på om i evigheter. Är inte heller riktigt klar med på vilken fot jag står där ännu.

#23 Det är klurigt men spännande.

#24 verkligen

Ja just det. Jag har sett min lille katt Sidde också, som dog i ett otäckt krampanfall. Ser honom i ögonvrån och hur han svischar förbi

Ja, jag brukar också se mina framlidna husdjur i ögonvrån, men det händer aldrig inomhus, bara ute.

Det här låter nog väldigt konstig och jag vet itne om jag var tröt eller inte men jag satt i en bil på väg hem från att ha fikat hos min låtsas farmor. Det var för kanske någon månad sedan så det var alltså ganska mörkt, när jag sitter där och tittar ut tycker jag att jag ser något åka förbi över himlen, det var något stort, inte något litet som en fågel utan större Det var skit läskigt. Jag fortsätter titta ut och ser det igen, men jag vet fortfarande inte vad det är.

#29 Det är kusligt när man inte vet vad det är eller vad det beror på.

Jättespännande att få läsa om era upplevelser, allihopa! Och roligt att ni vill dela med er, synd bara att jag råkar vara ensam hemma….

Jag såg att i början av tråden är det några som nämner att ni förnimmer olika dofter. Det var intressant för jag har nyligen haft en sådan upplevelse.

För några veckor sedan gick min morfar bort, och dagarna innan satt jag och mamma och vakade över honom. Vi satt hos honom i ungefär tre dagar, från och med att han blev riktigt sjuk. Den fjärde dagen ringde min mamma på morgonen och väckte mej och sa att han fortfarande levde, men att jag kunde fortsätta sova så att jag skulle vara utvilad sedan. Jag la mej tillbaka och fortsatte slumra ett tag, men en stund senare tvärvaknade jag av att jag kände morfars doft i sovrummet! Doften blev allt mer intensiv, men jag upplevde det inte alls obehagligt. Jag låg kvar och bara upplevde. Sedan klingade det av, och jag steg upp och ringde mamma. Då hade han precis gått bort.

När jag senare var på plats luktade han inte morfar längre…bara likdoft. Det var liksom inte längre morfar som låg där, utan bara ett skal.

Jag har ingen tydligt föreställning om vad som händer efter döden, men som Skogselva sa, energi kan varken skapas eller förstöras, utan bara omvandlas. (Det är termodynamomikens första huvudsats by the way )

Jätteintressant att ni kom in på det andliga, det betyder
mycket för mig.
Jag har vid ungefär samma tillfälle i flera böcker läst att
livet bara är en ilussion, en dröm…..

#31 Tråkigt med din morfar, men då har du iallafall en anledning till varför du kände doften.  Då doften hos mig var som mest återkommande så var det ingen jag kände som hade dött och vad jag vet heller ingen som hade en koppling till huset.

#32 Det låter som intressanta böcker, vilka är det? Livet och döden är något jag tycker är väldigt spännande att filosofiera om.

#33 Det var tråkigt precis när det hände. Det jobbigaste var nog att bara sitta och titta på och bara vänta på döden. Sånt tar på krafterna mer än man kan tro. Men när han väl dött var det något av en lättnad, att slippa se honom plågas och undra om varje andetag skulle kunna vara det sista. Dagen han dog så satt vi hos honom fram till lunch (han dog på morgonen), sedan kom begravningsbyrån, vi spenderade resten av dagen med mormor, men så fort jag kom hem så däckade jag och sov ett dygn i streck av ren utmattning!

Hela den veckan var också märklig, vart jag än tittade såg jag likbilar, begravningar, likkistor och död överallt! Har även haft en hel del drömmar om att jag själv låg på min dödsbädd (rätt intressant!).

Men på något konstigt vänster så känns morfar mer levande än någonsin, i mina minnen alltså. Jag minns honom som när han var innan han blev sjuk. Nåja, nog om detta.

#32 och #33 Jag har en bok i min bokhylla, nämligen Sogyal Rinpoche's bok "Den Tibetanska Dödboken", som bland annat behandlar just detta ämne, ur ett buddhistiskt perspektiv. Att livet är just en dröm. Jag tror jag borde ta mej tid att läsa den igen, det var ett tag sedan. Jag har även tänkt läsa Den Tibetanska Dödsboken (som den tidigare nämnda boken baserar sej på). Mitt mål är att ha läst den innan jag dör

jag stavade fel i förra inlägget. det ska vara den tibetanska dödsboken, inte "dödboken"

Jag ska också försöka läsa den boken någon gång, inte för att jag vet när jag hinner, men ändå.

#36 Nej det var ju det här med tid….men jag anser att mitt mål "innan jag dör" känns som ett rimligt mål

Det håller jag med om

Jag har också märkliga "fantomdofter" här hemma. Ibland känner jag matos, kaffedoft, parfym och blomdoft….ja, inte alla samtidigt alltså. Dofterna brukar komma plötsligt och bara efter nån minut så är det helt borta.

Jag har märkliga små grejer som händer här emellanåt. Vid ett par tillfällen har jag hört prassel av papper precis bredvid mig, konstiga knäppningar, sett märkliga skuggor, etc. Men jag har ingen aning vem det är……

Jag drömde om min farmor i natt. Hon var så verklig, precis som hon levde och när hon var frisk. Jag vet inte riktigt vad hon ville, men det kanske jag kommer på så småningom

#40 när man drömmer om anhöriga, så där har man oftast faktiskt träffat dem-när man sov..man är som mest kontaktbar för den påhälsningen när man sover..och kopplat bort det logiska jaget..

Har man tur kanske man själv besöker någon på Astralplanet, de anhöriga man ser tar den formen man kommer ihåg-det skulle ju rimma dåligt om du såg din grannes skepnad, fast det tex var din morfar....

Jag brukar vakna å känna mig älskad efter såna möten..det känns som man ej är bortglömd, liksom..känslan kan sitta i flera dagar..

Nu har ju jag vad präster vill kalla ett sjätte sinne så jag upplever både det ena och det andra men jag är inte så lättskrämd av mig. Har annars varit hemsökt av en demon vid yngre ålder, mindre behagligt.

Har även bilder från några år sedan när jag blev körd till ett poltergeist hus får att gå in i det och säga vad jag säg. Min visstelse där blev fotograferad och jag säger då att det var en upplevelse i sig.

Ja, demoner är inget att leka med..it tear your soul apart!!

#43 Trots utdrivningen präster gjorde när jag var 6 år gammal så har jag fortfarande en och samma demon med mig ibland och hans namn är Zerial.

Min far sa en gång (han lever ej)..och jag vet inte om det finns någon sanning i det..men påstod att om man hade haft oturen att stöta på något sådant, så skapades ett band liksom, "de" kunde alltid hitta en "på lukten", sade han..vet ej om han menade symboliskt eller rent fysiskt.

Han härstammade ifrån Öst..där var det vanligt med skrönor om sådana väsen..min farmor som var djupt troende katolik, uttalade inte ens d-ordet....utan såg det som allt annat som en del av hela vår världsbild-men trodde på både gott å ont gjorde hon..bla såg hon alltid den person som skulle dö, kvällen eller dagen före..även sin bror!

Jag var liten  och vi satt vi köksbordet å åt frukost så sa hon , mitt på ljusan dag..;"nämen där kom ju Otto!…"på plattyska å alla kollade ut genom det breda perspektivfönstret på bottenvåningen, ..

..men hon slog ut med händerna å jämrade sig;"Ach Otto!.."..på em, ringde de å sa han hade gått bort..så hon förstod..före alla andra..

#45 Det ligger något i det han sa. Man brukar oftast säga, en gång hemsökt alltid hemsökt. Oftast är det så att en själ eller demon kan hitta en igen specielt demoner. Är man som jag hemsökt av en demon så är det svårt att ta sig ur det men jag lider ju inte av det, hittills har han inte rört mig vilket han förvisso gjorde när jag var yngre, därav prästens inblandning.

Moonwing - ja, demoner tycks ha en förmåga att "hänga" kvar. Demonerna tycks inte ge sig förrän dom har brutit ner och gjort ett helvete för den drabbade…det är deras mål. Usch, otäckt det där!

Vi som inte är drabbade får vara jäkligt lyckliga för det!

Men lär sig också respekt för den biten..och bara det kan ju rädda både en själv och andra både fysiskt o psykiskt framgent i livet..

..man förstår också, senare i livet att man kanske varit lite mer medial och lär sig stänga ner den biten!

… vi får inte glömma Änglarna o andra väsen som skyddar "vår verklighet"-både deras miljö den de undviker..och den de bäst trivs i..

..jag tror man lär sig uppskatta den osynliga världen på ett helt annat sätt, om man varit beroende av den som skydd-om man varit utsatt för något under barnaåren..

Men visst blir man lite asocial..man ser ner på torftiga tarvligheter tex, som bara förstör för människor..kanske i onödan..man håller sig till det som hjälpt en,  det osynliga, plus "bryggan emellan"; Djuren..!..de förtalar en inte..utan lever i nuet byggd på tillit..

När tråden började gå in på demoner så började återigen tänka på min morfar  Morfar var präst och brukade ofta drömma att han slogs mot demoner. Vid något tillfälle råkade han slå sönder sänglampan och ramla ur sängen så att han bröt nåt revben. Och mormor vaknade ibland av att hon hörde morfar skrika: "Vik hädan, i Jesu Kristi Namn!"

I detta är jag mycket lik morfar. Jag drömmer inte om demoner, men spöken och andar är ett återkommande tema. Vaknar ofta kallsvettig på natten av mardrömmar och min sambo berättar att jag skriker i sömnen, minst en gång i veckan

#41 Ja, jag gick omkring i ett ljusrosa moln hela dagen och lyste av ljus och kärlek. Det var härligt att se henne igen, hon gick över 1986.

#49 Själv brukar jag alltid tycka att "mardrömmarna" är spännande. Men då kanske jag inte haft en riktig mardröm…  

Hoppas de inte stör dig allt för mycket, de där drömmarna.

#51 Nej, det är ingen fara, jag vet ju inte om något annat!  Sen går det där i perioder, vissa perioder är värre än andra, men som sagt så är jag van. Men visst föredrar jag att inte vara ensam om nätterna, därför är det idealt att ha en sambo

När jag var på änglakurs gjorde vi en övning där man skulle se sin skyddsängel och då såg jag verkligen en skyddsängel i mitt huvud. Det var liksom ingen genom tänkt fantasi utan den bara dök upp. Det kändes häftigt , dock har jag inget riktigt bra minne om hur den såg ut men jag kände sig ovanligt mjuk och fridfull efteråt.

Även om jag också tror på själen och dess odölighet så har jag aldrig mött vare sig några tecken efter spöken  elller spökliga upplevelser vilket känns lite tråkigt eftersom jag tror på dem. Men jag antar om man är som jag som vill se spöken då kanske det inte händer eller också kan vissa det och vissa inte.

Men när det gäller spådomar lyckas de nästan alltid på någotvis stämma in på mig vilket kan vara lite läskigt ibland men på det viset är det alltid lika kul att bli spådd, läsa horoskop etc

#54 Men då kanske jag kan få öva tarot på dig snart igen då?

#55 Ja , gärna Ta bara med tarokortleken och lite tid till skolan nästa gång.

#56 Har alltid en med mig i väskan.  Tid däremot, nja, den kommer och går som den vill, tyvärr.