Jag måste bara få berätta om en dröm jag drömde inatt. För den var så underbar. Hihi. Jaja.

Jag red på ett svart sto, hon var väldigt ädel, väldigt vacker och hon hade en symmetrisk vit strimbläs. Två andra tjejer red bredvid mig, den ena var väl i runt 11 år och den andra kanske 5-6 år. Dom red på en stor och grov fuxvallack. Ingen av oss hade sadel/träns. Vi red på en rätt smal landsväg, och nedanför (det var som en slänt) gick det hästar. Rätt många också. Vissa stod i hagar, vissa var utanför. Solen stod högt på den blå himmelen. Vi red vidare, förbi fler hästar. Plötsigt red vi på en mjuk skogsväg. Plötsligt tog vägen, och skogen, slut och vi såg ut på en äng. Då 'hoppade' Han fram. 'Han' var en enhörning. Hans kropp glänste som koppar, hans tjocka man blänkte som guld, hovskägget virvlade som eld runt hans hovar. Jag hade sett honom förut. Galopperandes på de stora ängarna. Jag letade efter hornet, men fick bara en skymt. Ibland var det där, ibland inte. Först nu märkte jag att hans slogs med en annan häst, en majestätisk stor svart shire. Dom var lika stora. Dom dansade runt varann. Bockade och stegrade. Men dom rörde inte varann. Dansandet fortsatte. Plötsligt utstötte enhörningen en myllrande gnäggning. Den andra hingsten flydde, bort mot hagarna. Plötsligt var det bara jag och enhörningen. Han hoppade runt, ensom lekfull, ensom skygg. Jag sträckte ut handen för att klappa honom, men han bara trippade runt. Till slut stannade han, och tittade mjukt rakt in i mina ögon. Jag sträckte försiktigt fram min hand, han stod stilla. Handen rörde vid hans mule och jag fick en helt fantastisk känsla av frid och lycka. Jag fortsatte att klappa hans ansikte. Jag ställde mig bredvid honom. Vi bara stog där, jag med armen runt hans hals. Hans spetsade öronen och såg sig omkring. Plötsligt så sprang han bara iväg, med ett stort språng över den lilla bäcken. Jag såg mig om. Han var borta. Mitt svarta sto och tjejerna var dock där. Deras häst verkade helt utmattad, och svettades abnormt mycket. Det var ju klart, nu såg jag att han hade vinterpälsen kvar. Vi red tills vi kom till ett stall. Jag sprang och frågade om vi kunde få hjälp. En man kom och sa 'javisst, vad gäller saken?'. 'En av våra hästar har värmeslag, och den andra är nära…'. 'Jag ska bara hämta min fru' sa han och sprang och gjorde just detta. Vi tog hästarna till skuggan och läet vid sidan av stallet och spolade dom med vatten. Fuxen hade kollapsat. Vi kunde inte rädda honom. Han bara försvann. Mitt sto klarade sig dock. Tjejerna såg jag inte igen. Jag vet inte vad som hände med dom. Det brukar vara så i mina drömmar. Hihi.

En annan sak var att jag kände igen enhörningen från andra drömmar. Alltid samma enhörning. Men detta var första gången han lät mig komma nära. Jag hoppas att jag möter honom i mina drömmar igen :)